Det tog oss fem dagar så var de kört. Frestelsen blev för stor för Asiaten. För första gången i världshistorien bad Asiaten att vi skulle dra och shoppa. Jeansen åkte av och hippiebyxan/harembyxan/blöjbrallan åkte på i stället.
Nu ser vi båda (det var billigare att ta två par än ett...) ut som tvättäkta resenärer från Backpackistan!
Bijapur visade sig vara en dammig men rätt så fin stad med fin islamsk arkitektur. Maten här är billig och vi har inlett varje dag med en enorm masala dosa, typ en plätt med potatisfyllning som man doppar i olika röror.
En sightseeingtur här i stan besöker alltid Golgumbaz, ett gammalt palats som numera är ett mausoleum, byggt på 1600-talet. Byggnaden hade grym akustik, när man sjöng en ton ekde den tillbaks 10-15 gånger. Synd bara att indierna själva tyckte ekandet var grymt så ljudet inne i salen (30 m takhöjd) när tio familjer och fem skolklasser samtidigt visslar, tjuter, skriker och sjunger var därefter. Tror man skadar trumhinnan mindre om man står brevid högtalaren på en blackmetalkonsert.
Efter Golgumbaz betalade vi en rickshawchaufför för att ta oss runt stan. Vi besökte Bijapurs Jama Masjid, en moské som rymmer över 2200 personer vid bön. Byggd på 1500-talet. Sedan turistfavorit nummer 2; Ibrahim Rouza - ett av de mest framstående islamska monumenten i Indien. Byggd i samma stil som Golgumbaz för över 450 år sedan. Byggnaderna var byggd som en grav för makthavarens fru men så råkade han själv dö före frun. Ironiskt nog.
Sedan bar det av till andra ställen som alla dateras tillbaks till den tiden då folk från Persien hade makten. Sjukt imponerande byggnader.
När vi besökte den gamla vattenreservoaren stötte vi på ett indiskt sällskap som firande någonting, oklart vad eftersom ingen kunde engelska. Men glada var dom och vi skulle också fira tyckte de. Så de smorde in mitt ansikte och hår med orange pulver och ville sedan ta en massa bilder. Jag tyckte situationen var komisk och rätt så absurd - så typiskt Indien.
Och när vi talar om bilder, har aldrig någonsin poserat på så många bilder som igår. Indierna här är sjukt trevliga och tycker tydligen att Asiaten och jag är oerhört exotiska eftersom de ska ta bilder med oss vart än vi går. Känner mig lite som Lady Gaga och kan efter en dag i Bijapur förstå att kändisskap när folk glor, vill prata och ta bilder hela tiden kan vara sjukt påfrestande. Men så är de ju kul på samma gång. Tyckte Kina var extremt men Indien slår fotograferande kineser i Beijing med hästlängder.
Idag har vi åkt vår första ordentliga busstur här i Indien. Den gick från Gangavathi till Bijapur. Där satt Asiaten och jag i en smockfull lokalbuss på en resa som skulle ta 6 timmar. Oturligt nog blev vi tvungna att sitta på bänken längst bak när vi startade. Ingen bra idé insåg vi efter fem minuters resa. Där skumpar det nämligen som mest. Och när vägen ser ut som en ost med hål i så kan du säkert föreställa dig hur det gick. Jepp, vi skumpa de upp en halvmeter i luften var 100e meter och det kändes mera som om vi satt i borgbackens gamla hederliga bergochdalbana.
Men senare på färden kunde vi byta platser och sedan satt vi majoriteten av resan på första parkett brevid chauffören.
Om man bortser skumpandet och alla skrikande, tiggande indiska kvinnor med spädbarn på armen så var resan rätt så gemytlig. Utsikten varierade från vackra solrosfält till män som lugnt satt eller stod och uträttade sina behov vid vägkanten. Massa fina grisar stod på ända med trynet nertryckt i rännstenen och kossorna tuggade gräs en halvmeter från körbanan.
Nästa gång vi trycker in oss i en buss är vi på väg mot Mumbai (Bombay) för de stora festligheterna kring guden Ganesh. Då ska vi sova i en svindyr buss eftersom alla tågbiljetterna var slut för flera dagar. Hoppas den resan inte blir som att sova som prinsessan på ärten. Det skulle svida eftersom biljetterna slukade en hel dagsbudget för två.
Ibland blir man bötesfälld för att man inte har en försäkring till en motorcykel man inte äger. Dyr böter, typ 1 euro (en dagslön för någon som jobbat på ett risfält).
Ganska ofta, rättare sagt var femte minut, måste vi fråga någon indier om vägen eftersom vägskyltningen är usel i det här landet. Och när man frågar någon om hjälp så måste man ju välja ut en person också som man tror att ska ge dig fantastisk hjälp. Asiaten är typ jättebra, host, på att veta vem vi ska prata med.
'Ask him, he looks smart!'
Igår tog vi oss över floden för att besöka alla de gamla tempel och ruiner som Hampi är känt för (de är en del av UNESCO:s världsarvslista).
Redan att korsa floden var en upplevelse i sig då vi trängdes ombord på en båt, snäppet större än en eka, tillsammans med 6 motorcyklar och tio pers. Motorn orkade över med hela patrasket trots en styrka på bara 10 hästkrafter.
Sedan åkte vi runt till alla miljoner olika tempel som var tillägnade Ganesh, Haruman, Shiva, Vishnu osv osv.
Vi blev sjukt imponerade av hur templen var byggda och speciellt dekorerade med tanke på att största delen var gjorda på 1400-1500 talet. När man trummade på vissa små stenpelare så hördes olika toner - sjukt häftigt.
Det blev en upplevelserik dag på alla sätt. Speciellt roligt var det att dela kör filerna med massa kossor, oxar, grisar och getter. Tur att det är Asiaten som kör och jag bara sitter och kniper honom när han ska sakta ner.
Visst är de för jäkligt att igår då solen sken från en klar blå himmel så hölls huden kritvit och idag när det varit molnigt och regnsjukt hela dagen så bränner jag mig så in i fribergs gurkorna?
Så.sjukt.sexig.är.jag.nu. urk.
Vi har hyrt en motorcykel som Asiaten gör sig riktigt bra på. Med den kurvar vi nu runt och besöker tempel, äter enorma mängder god (och svinbillig!) mat och njuter av den otroliga utsikten.
Vi har tittat på en stor vattenreservoar där det lär finnas krokodiler och klättrat i grottor i minimalaste laget för att hitta olika tempel till olika gudar vi redan glömt namnet på. Vår guide var en gammal gullig indisk morfar som pratade hindi med inslag av engelska med oss. Kommunikationen gick utmärkt. Dock klättrade han obehindrat i den fuktiga 35 graders hettan medan Asiaten och jag svettades som Niagarafallen.
Vi överlevde tågresan och hittade efter en lång, mörk och oerhört skumpig rickshawtur fram till Gowri guesthouse. Somnade in till ljudet av syrsor och vaknade upp till en fantastisk utsikt över neverending risfält.
We're loving it!
I skrivande stund ligger jag på läderklädd blå bänk, den mellersta av raden med tre sovbänkar på höjden. Bänken är ca en halv meter bred och det enda som hindrar mig att falla ner är två grova kättingar som också håller bänken på plats.
Ovanför fjällrävenväskan, som denna gång agerar huvudkudde, finns ett öppet fönster med fem horisontala metallkäppar som hindrar mig från att sugas ut av bara farten. Fönstren är guds gåva till andra klassens sovvagnar eftersom det visade sig att de tre fläktar som finns i taket är totalt värdelösa på att nå en hit under alla lager av sovbänkar.
Är lite förvånad över tågets hastighet. Trots att antalet vagnar är närmare tjugo än tio drar det på i en hyfsad takt. Skulle det inte vara för alla evighetslånga stopp här och där skulle man säkert vara framme mycket fortare. Nu tar ca 350 km omkring 10 timmar.
Stoppen är inte så kul. Förutom att den naturliga fläkten försvinner gör sig toalettlukterna sig påminda. Serru här i Indien uträttar man sina behov i toaletter utan golv, allt åker rakt ner på spåret. Och så klart samlas allt upp i olika rännor vid de större stationerna och så klart finns de rakt nedanför våra öppna fönster. Dessutom fylldes vagnarna av stora flygande myggor, du vet sådana där med grymt långa vingar. De hittade in då lamporna i vagnen var på och det var mörkt ute. En grön gräshoppa hade också hittat in till oss. Lagom mysigt att dela det lilla utrymmet som finns med en massa insekter. Speciellt för mig som tycker allt som rör sig och inte har päls (råttor och möss hör också dit) är sjukt läskiga.
Våra grannar som vi delar kupé med (om det ens kan kallas det när det varken finns dörrar, väggar eller skynken i hela vagnen) ska åka till Jodhpur. De tar tre dagar sa dom. Vi känner oss lyckligt lottade med våra tio timmar. Vill inte ens tänka på hur toan ser ut och framförallt luktar efter tre dagars användning.
Annars går de bra. Nu närmar sig klockan 23 och mängderna gubbar som går omkring och säljer chaite har försvunnit. Till och med de hysteriska indiska ungarna som tvingade mig att använda öronproppar tidigare har tystnat. Om fyra timmar är vi framme i Hospet där en taxi väntar på att ta oss till resortet i Hampi.
