Nästan anfallna av en vild elefant

Efter tre synnerligen misslyckade safariturer i södra Indien kom vi till Sri Lanka och trodde att loppet var kört. Aldrig skulle vi få se livs levande, vilda elefanter.

Men tydligen tyckte någon högre makt synd om oss och skickade oss till Minneriya National Park.

Och herregud så mycket fina, fabulösa, vackra, gulliga, snuttenuttiga och megastora elefanter det fanns där! Halleluja, vi såg inte bara bajs den här gången utan hundratal av de vilda bjässarna!

Mitt hjärta smalt. Jo de må döda mer människor än tigrarna men vilka fantastiska varelser de är.

Vi såg dem bada, äta, springa, tuta med trumpeten, dia sina små bebiselefanter och täcka in sig med gräs och jord. Vi stirrade i timtal. Speciellt den lilla tvådagarsgamla elefanten var poppis.

Men man fick inte komma för nära. Då sa pappa gigafant till och kom rusande med uppspärrade arga ögon mot jeepen. Och då blev det fart på chauffören!

Och vi såg inte bara elefanter utan också påfåglar, två illrar, två sorters apor, vilda oxar, rådjur och en jätteekorre.

Vilket safari!

Äta candy i Kandy

Kunde inte motstå rubriken. För vi gjorde faktiskt det, åt candy i Kandy men det var kanske inte riktigt på grund av den orsaken som vi övernattade där. Saken var den att vi missade vårt tåg och blev därför ganska illa tvungna att, likt Josef och Maria, söka härbärge för natten.

Men istället för att föda Guds son och få vise män att vallfärda och knacka på dörren till vårt fem euros rum med delad wc, handlade vi elefantsouvenirer och åt KFC (som var ruskigt äckligt, vad tänkte vi riktigt?).

Orsaken varför många kommer till Kandy är för att besöka templet som sägs ha en helig relik av självaste Buddha, nämligen en tand. Men eftersom Asiaten får nippor när jag nämner ordet tempel nöjde jag mig att ta bilder på stället från sjön. Alltid något.

På cykeln runt i Polonnaruwa

De flesta åker till Polonnaruwa för att titta på gamla tempel och stenhögar som någon gång för länge sedan var en plats för religiösa riter. Men eftersom vi redan hade tittat på en massa gamla tempel i Anuradhapura så skippade vi en förmiddag bland de antika stensamlingarna.

Istället erbjöd vår homestayvärd oss att gratis låna oss cyklar så vi kunde fördriva några timmar i väntan på vår elefantsafari på eftermiddagen. Vi cyklade runt, och det kändes kul att cykla för omväxlings skull, trots att kvicksilvret i skuggan låg på ca 37 grader.

Vi tog oss fram till en fabrik som gör möbler, tavlor och skulpturer i trä. Där visade de olika trädslag och hur man blandar ihop olika färger med lite trädflisor från ett specifikt trädslag och olika vätskor.

Jag blev sjukt impad av den stora trädklumpen som höll på att förvandlas till en elefant. Farbrorn som arbetade med elefanten var sjukt viktig med att vi båda skulle posa tillsammans med hans livsverk.

Asiaten fick också prova på att gröpa ut bebiselefanten som de jobbade på som bäst. Det påminde mig om slöjdlektionerna i lågstadiet. Minns att jag lagade en skål, men vart den tog vägen efter att jag tog hem den är en annan femma. Kanske gjorde sig skålen bäst i brasan. Tycker själv jag är hyfsat bra på många saker men att gröpa ut saker av trä är nog inte min bästa sida. Kanske lika bra.

Reserverad sittplats

All superb mat både i Sri Lanka och Indien börjar sätta sina spår på Asiaten. Hans mage ger honom nu rätt till ett säte reserverat för gravida kvinnor.

Äntligen lite strandliv

I Indien badade vi inte en enda gång antingen på grund av att hälften av havet var fyllt med sopor eller så var man tvungen att hoppa i med kläderna på med en publik bestående av tusen gloende indier. Inte så lockande med andra ord.

Du kan säkert gissa hur jag var i extas när vi styrde kosan mot Nilaveli, norr om Trincomalee på Sri Lankas östra kust.

Nilaveli är en liten by med en lååång vit sandstrand. Några kilometer från stranden ut i havet finns Pigeon island där man kan dyka och snorkla. Oturligt nog var dykningssäsongen över och sikten i vattnet kring två meter så vi skippade det. Men lågsäsong som det var betydde en tom strand utan folk och ett hotell där endast vi bodde.

Dagarna var soliga och temperaturen än en gång runt 37 grader. Att ligga och sola mitt på dagen var alltså uteslutet men badade gjorde vi. Sedan pustade vi ut i vårt luftkonditionerade rum när dagen var som hetast.

På kvällen åtnjöt vi en och annan kall öl och promenerade ensamma på stranden. Det enda sällskapet vi hade var tre fina hundar som Asiaten visslade på konstant.

Komiskt

Både i Indien och här i Sri Lanka har vi sett en massa oxar och kossor som ligger och pöser i floden när det är hett. Det roligaste är inte att se de stora djuren ligga där i flera timmar utan att iaktta personen som några meter därifrån tar sig ett bad.

Rent badvatten där liksom.

Andliga Anuradhaputra

Vårt första resmål här i Sri Lanka blev Anuradhapura, en av de tre hörnen i kulturtriangeln med Sigirya Rock och Polonnaruwa.

Anuradhapura är en gammal antik stad med arkeologiska, historiska, buddistiska monument, runt 2500 år gamla. En hel del av sevärdheterna var stenhögar men som en gång för läääänge sedan hade varit ett "kloster" för buddistiska munkar. Men andra monument var stora tempel, Dagobor, som fortfarande används av Sri Lankas buddistiska befolkning.

En Dagoba sägs innehålla Buddhas nyckelben, medan en annan var den tredje högsta monumentet i världen under den tiden då det byggdes, 100 m men är idag runt 70m högt.

I staden finns också vad som tros vara världens äldsta träd, Sri Maha Bodhi, över 2000 år gammalt. Trädet, och en massa andra träd av samma sort, har gjorts om till tempel. Ser lite roligt ut att en stor trädkrona ploppar upp i mitten av ett tempel och hundratals buddister sitter och ber, niger och offrar frukt, paraplyer (?) och tyg till det heliga trädet. Sannerligen en upplevelse.

Biljetten för att se allt detta var rätt dyr, 50$ för två. När vi fick ett billigt erbjudande om en tour inklusive biljetter och bil slog vi till. Föraren förklarade att de fick biljetterna till ett billigare pris och att det var orsaken till det fina erbjudandet.

Ack så lurade vi blev. Några biljetter såg vi inte skymten av. Vi blev istället offer för en mindre korruptionshärva. Föraren mutade nämligen vakterna med en nätt summa pengar när biljetterna skulle visas upp och till vissa monument gick vi in bakvägen. Just snyggt.

Dagen då vi gick omkring och tittade på allt det gamla låg temperaturen på 37 grader och full sol. Vi var ganska så färdiga när vi hade sett oss omkring och jag fick lite solsting; huvudvärk och feber men tack vare lite burana kunde vi fortsätta mot den östra kusten och Trincomalee följande dag.

Sköna Sri Lanka

Vi har sol och jättevarmt (runt 35 grader varje dag), landet är rätt rent och sopfritt, mänskorna är gulliga (men vill inte ta bilder med oss tack och lov!), vägarna är i fint skick, maten är god... Tja, vi gillar't helt enkelt!

Gillar.inte.Chennai

Jag har alltid kallat Phuket (puke it) för helvetet av resmål men efter att ha besökt Chennai så står Phuket inte lika självklart i topp över platser man ångrar att man besökt.

Vi kom alltså fram till Chennai efter en supertågresa med humöret i topp. Men sen dalade det bara neråt.

När vi kom ut från tågstationen och ville åka och se lite sevärdheter möttes vi av en gata i kaos. En massa mänskor protesterade och skrek och området vimlade av poliser. Vi fick ingen rickshaw för biljettbåset stod av någon underlig anledning tomt precis som alla rickshaws. Inte fick vi betala för en taxi heller för försäljaren i biljettluckan var involverad i ett långvarigt och sannerligen högljutt gräl med en annan indier. På grund av att taxina på gatan skulle ha 350 rupies istället för 50 beslöt vi oss för att ta bussen.

Men på bussen kunde ingen engelska och vi blev avsläppta efter en hållplats och visade till en busstation. Trafiken är galen, lyften fylld med avgaser och svår att andas och temperaturen ligger på 35 grader. Hettan är extrem och våra tskjortor är redan genomblöta av svett. Busstationen är omringad av slum. Hus byggda av metallskivor, på gatan springer smutsiga nakna barn omkring, gamla gubbar och gummor utan tänder och vissa utan specifika lemmar tigger om pengar och det är sopor överallt. Vi söker frenetiskt efter rätt buss. Ingen pratar engelska och ingen vill hjälpa. Vid infon säger en man åt oss att ta buss 21H men på den bussen vickar bara konduktören och chauffören sådär på huvudet som alla indier gör och ser helt hjälplösa ut när vi vill veta om bussen går till Fort George.

Det blev ingen bussfärd, inget besök till Marina beach (en av världens längsta stränder) eller Fort George. Svettdropparna fick bägarna att rinna över. Asiaten och jag gav upp. Energin och viljan att se Chennai försvann.

Vi gick tillbaks till tågstationen, löste ut våra väskor och började vår resa mot flygfältet. Vi tänkte att där kan vi säkert fördriva de tolv timmar som återstod tills vi skulle flyga till Sri Lanka.

Men oturen slutade inte där. När vi kommer fram till terminalen visar det sig att vi inte får komma in tidigast 4 (!!) timmar innan planet avgår. Vi blev alltså tvungna att vänta utanför i 8 timmar i trettiofem graders hetta i stolar som fick svanskotan att värka efter fem minuter.

Suck och stön. Bör jag nämna att vi också var tvungna att betala tio gånger mer än normalt för att äta? Det fanns en billig canteen men det är inte så aptitretande att äta när kackerlackorna springer på golvet.

Till på köpet höll vi på att glömma pekplattan på flygfältet och incheckningen var, när den väl började en timme försent, superlångsam.

Tack världens alla makter för att vi får en paus från Indien nu och kan åka till Sri Lanka istället.

Sicken tågresa!

Är helt i extas. Trodde inte det var möjligt att i Indien av alla ställen ha en så awesome tågresa som Asiaten och jag har haft från Trivandrum till Chennai.

Och nej, jag är inte sarkastisk, denna tågresa har varit top noche. Vilken sjujäkla tur att vi inte missade tåget!

Detta tåg är ett tåg som inte stannar på vägen utan kör 895 km i ett sträck vilket innebär en massa:
- om sängar/kupéer är tomma när tåget avgår är det fritt fram att flytta. Asiaten och jag har alltså sovit ensamma i egen privat kupé eftersom andra klassens acvagn är mindre än halvfull
- inga chaiförsäljare eller andra mystiska typer hoppar av och på på stoppstationerna
- ingen rusar in i vagnen mitt i natten och skriker i telefonen eller är allmänt orespektfull
- toaletterna är i bra skick

Och paradisresan slutar inte här! Till på köpet fick vi nytvättade lakan (som luktade gott!), en yllefilt som var fräsch och en liten handduk. Klockan sju på morgonen blev vi serverade gratis (!!) morgonte med mariekex, klockan åtta kom en bricka med god varm frukost till kupén och under morgonen har te- och kaffekoppen fyllts på otaliga gånger. Vi blev också serverade godis och fick varsin flaska vatten. Allt gratis.

Jag AVLIDER. Kan inte alla tågresor vara såhär ruskigt bekväma? Skulle de erbjuda wifi skulle jag föredra att bo på tåg än på hostel!